Då jag rest mitt tryne mot den eviga skyn, 

Jag hörde ett läte jag aldrig glömma. En här 

så mäktig vid skogens bryn. Frå denna 

syn ens kunnat drömma. 



Jag tog mitt spjut jag lyfte mitt horn, Från 

hornets läppar en mäktig ton. Hären lystrade marscherade 

fram. De gav sig mitt liv, bergets stamm. 



En gåva av urbergets ande, En pakt som alla 

glömt. Nu tågas de fram på knotiga ben. 

Fram, fram, fram. 



Blodet nu rinna i floder. Över mark och flod. 

Ett svek nu skymtats av vise. Få öron lyssna då. 



En gåva av urbergets ande, En pakt som alla 

glömt. Nu skyntas fjärran länder 

Fram, fram, fram. 



I år de vandrat, krigets väg. Blod ur väst och 

guld från öst. Då en tjärn som var månens lek. 

Blev segerns slut och ett digert svek. 



Hon vadat där i börjans gyttja. Slitit sitt hår med 

ormars gift. Sugit själar och mannamod. Det varit 

hennes avgrund i tusen år. 



En gåva av urbergets ande, en pakt som alla 

glömt. Nu tågas de fram på knotiga ben, 

Fram, fram, fram. 



Blodet nu rinna i floder. Över mark och flod. 

Ett svek nu skymtats av vise. 

Få öron lyssna då. 



En gåva av urbergetrs ande, En pakt som alla 

glömt. Nu skymtas fjärran länder. 

Fram, fram, fram.