TEXTEN

Gustav Eriksson var namnet, med vase p min sk鰈d.
Jag f鋕tades mot Kristian d i f錸genskap jag f鰈l.
Men bojorna var veka och till frihet jag var snar,
Jag f鋜dades till Sverige och de v鋘ner som fanns 
kvar.
Min fader dr鋚te dansken; d i Stockholm flyter blod.
Med h鋗nd i h錱 och sinne jag det illd錮 s besvor.

H鋜 鋜 bragden och de orden som finns kvar:
"I f鋎ers sp錼 f鰎 framtids segrar"
H鋜 鋜 kungen Gustav Vasa som oss gav:
"I f鋎ers sp錼 f鰎 framtids seeegrar"

Farofylld var tiden; ja ett 鋠entyr d鋜 var.
I Dalarna jag s鰇te finna folk oss till f鰎svar.
Jag g鰉d och dold f鰎 dansken bland god och ondsint 
sj鋖,
F鰎kl鋎d i k鰇 och lada mig det folket h鰈lo k鋜.
Men till uppror d鋜 var tvekan s mot v鋝ter gick min 
f鋜d.
V鋖 kommen opp till s鋖en var dock v鋘ner hamn i h鋖.

Det var Engelbrekt och Lars utifr錸 Kettilbo
Som jagat i mitt sp錼 utan rast och utan ro.
S begynner d鋜 den resning som oss sedan frihet 
gav.
Fast h錼t v錼t regemente, detta arvet nu ni har:
Ett spr錵 det er f鰎enar och ett land det enat 鋜.
Ett Sverige som trots strider mot framtid folket b鋜.